Nytt jobb och nya möjligheter

Idag är dagen då jag börjar nytt jobb. Dagen då allt kommer att vara nytt. Nytt jobb, nytt kontor, nya människor, nya uppgifter och nya dataprogram att ta sig an med. Första vecka kommer säkert gå i en enda dimma, det kommer säkerligen kännas som man kastats mitt upp i en storm. Att börja nytt jobb och speciellt jobb man aldrig förut arbetat med, det kommer att kräva krafter. Det kommer absolut kännas som man inte kan lära sig allt, det kommer kännas som om man drunknar i information.

Men samtidigt är jag oerhört peppad att börja med nått nytt, att få prova yrket som bokförare. Att få lära sig massa nytt och samtidigt tillämpa det man studerat. Som sagt är jag riktigt peppad på att prova nått nytt, men samtidigt riktigt nervös. Men jag antar det är normal. Det är alldeles normalt att vara nervös inför situationer som dessa. Allt kommer vara nytt. Både själva arbetet och rutinerna. Men jag tror ändå, att detta kommer gå riktigt. Det kommer ta tid att bli van med allt det nya. Men det är mera än okej. 

Ha en underbar dag.

Dela inlägget
8

Att tro eller inte tro

Att tro är ett så tabubelagt ämne tycker jag. Det är inte ofta folk vågar visa vad de tror på och att de lever för nått större. Jag tror detta är mycket på grund av att man så enkelt blir stämplad som en människa som inte har nån intellektuell kunskap och att människan helt enkelt inte kan vara “klok” i och med att denne tror.

Jag tror. Jag tror på att det finns en högre makt, och att det är Gud. Jag tror på att Jesus verkligen dog för våra synder och att vi en dag får komma hem. Jag har ett hopp. Men jag accepterar även dem som inte tror, det gör jag verkligen. Vilket gör att jag förväntar mig att bli accepterad så som jag är, det vill säga som en troende kristen. Men ofta får man höra eller läsa hur “dumt” det är att tro. Att acceptera någons tro eller att en individ helt enkelt inte tror, borde vara en självklarhet anser jag!

Att tro ger mig så mycket, att tro på att nån verkligen har en plan för mig ger mig så mycket. Jag tror att jag är gjord för att uppfylla ett syfte som redan länge sen blivit bestämd. Än vet jag kanske inte exakt vad det är, men jag vet att Han vet. Och det är mitt sätt att vara, det här är jag. Jag hoppas jag ändå blir accepterad, för jag accepterar dig ifall du inte tror. Jag tycker det är så oerhört viktigt att acceptera en som man är, och inte se ner på någon oberoende på vad denne tror på eller inte tror på. Att vara öppen, att vara accepterande och att vara kärleksfull det är allt som jag begär. 

 

Dela inlägget
11

Hur kommer min höst att se ut i år?

Alla höstar hittills, dem ja kommer ihåg, har präglats av att börja skolan på nytt. Att återgå till vardagen som elev eller studerande. Men denna höst kommer definitivt att vara annorlunda. Och jag hoppas den kommer vara annorlunda på ett positivt sätt.

Denna höst kommer nämligen att vara min första på 15 hela år då jag inte kommer att återvända till skolbänken. Detta känns ju så otroligt konstigt om jag själv får uttrycka mig. Att inte behöva gå tillbaks till studier känns befriande, men samtidigt så skrämmande. Att inte ha sin vanliga vardag som man levt de senaste 15 åren att återgå till om hösten. Att nu behöva anpassa sig till en alldeles ny rutin, ja eller har ju fått öva på den nya rutinen nu i sommar.

Att i höst blir jag en person som kommer att jobba heltid känns spännande men som jag sa, skrämmande. Jag kommer även att börja ett nytt jobb, hädanefter kommer jag att jobba med bokföring. Fick chansen att få en fastanställning på en bokföringsbyrå vilket jag är så tacksam över. Att få ett fast jobb genast efter studierna kan ju verkligen vara en utmaning. Men på ett eller annat sätt har jag lyckats få en. Tacksam är ordet.

I september kommer jag då börja jobba på ett nytt företag, med en uppgift jag ända sedan studiestart sagt att jag aldrig kommer jobba med. Men livet kan visst överraska dig rejält, eller vad?

Så min höst kommer definitivt se annorlunda ut än de senaste åren. Detta kommer absolut vara tungt att ta sig an ett nytt arbete och nya uppgifter, men att ta denna chans kunde man ju inte annat än göra. Att livet har sina upp och nergångar är så fint, att livet verkligen kan skifta, ja exakt som årstiderna.

En sak är som den brukar vara trots allt, denna höst kommer att innehålla nått nytt och nya saker att lära sig.

Hur kommer din höst att se ut?

Dela inlägget
6

Att övervinna sin rädsla

Att övervinna sina rädslor kan vara nått av det svåraste man måste göra. Och jag tror ingen människa skulle vara helt utan rädslor, alltid finns det nått man är lite rädd inför. Idag fick jag verkligen ta mod till mig då jag skulle ringa ett samtal. Men då nöden är stor får man lov att ta mod till sig och bara köra på.

Min web hosting har ända sedan en månad tillbaka strulat nu som då. Det har helt enkelt inte gått att få kontakt med min server flera gånger, detta kanske även någon av er märkt som eventuellt läser min lilla blogg. Så idag fick jag nog och tog mod till mig och ringde supporten som min hosting företag erbjuder, vilket är super bra. Dock så kommer en av mina rädslor in här, nämligen att prata engelska. Att prata engelska är verkligen nått jag alltid ogillat, ända sedan man började lära sig det i skolan som liten.

Trots att jag jobbat snart i två år på ett globalt företag där språket är engelska, har jag knappt behövt använda talet alls, bara skrift. Men idag var dagen då jag fick ta och ringa till kundsupporten som bara pratar engelska, och oj så nervöst och hackigt det var i början. Men bara man vågar börja så löser det sig alltid. En rädsla är till slut bara en rädsla, och oftast är det överkomliga rädslor som spökar mest. Att helt enkelt våga är första steget mot att övervinna rädslan, och på god väg är jag. Och med tiden blir det desto lättare.

Vad har du för rädslor?

 

Dela inlägget
1

Att förlora någon man älskar

Ett av mina mest personliga inlägg, denna har legat flera månader i min utkast box. Men nu, nu är det dags att publicera denna. Känns som om detta är en del av bearbetningsprocessen, att helt enkelt berätta om det som format mig mest som människa. Det som påverkat mig mest, och gjort mig till den jag är idag.

Att förlora någon, är en sak många är rädda för. Förut trodde jag att det inte skulle hända åt mig. Men att förlora någon, det är en del av livet. Detta slipper man inte ifrån hur man än försöker undvika det.

Att förlora någon det gör ont, det tar tid att repa sig från det och bli hel igen. Om man är riktigt ärlig, kommer man aldrig att helt och hållet bli det. Det blir endast lättare och mera hanterbart. Saknaden är alltid med dig. Trodde jag inte skulle behöva förlora någon så ung som jag var då. Speciellt att gå igenom så många förluster, så nära varandra. Jag visste att jag någon dag skulle behöva göra det, men att behöva göra det så många gånger på så få år emellan, det trodde jag inte.

År 2007, dog min älskade mormor i cancern. Detta var förväntat, cancern den ville inte ge med sig. Jag var troligen för liten för att förstå precis allt. Hur kär hon än var, så måste jag säga att denna förlust var den lättaste av alla. Jag förstod att hon inte kunde leva hur många som helst år till. Jag saknar henne fortfarande, men tiden läker alla sår, i iallafall de flesta. Ålderdomen, den kommer alla att uppleva. Alla kommer att någon gång slippa bort från denna jord, senast då man nått sin fulla ålder här. Denna sorts förlust går lättare att förstå och acceptera, i alla fall enligt mig själv. Men nu säger jag inte att det är lätt att förlora sina morföräldrar eller föräldrar. Det är tungt i varje fall.
År 2012 skedde något som ingen kunnat förvänta sig. Min älskade pappa, som just hade fyllt 50 år dog på vår egen gård. Då ambulanspersonalen fastställt att han var död, rasade hela världen samman. I alla fall kändes det så. Jag minns allt som om jag skulle ha flugit i luften, kroppen försökte väl skydda mig. Halv året efter det gick i en dimma. Jag minns just inget från att jag till exempel börjat gymnasiet hösten efter händelsen. Jag hade inte riktigt hunnit förstå att han verkligen var borta. Lite över ett halv år efter att pappa dött, kom nästa förlust. Min älskade morfar, dog efter en lång kamp med cancern. Tre människor som jag älskade, förlorade jag inom 5 år.

Att förlora någon, det har jag i alla fall upplevt. Nu först börjar jag ha allt behandlat. Jag har accepterat allt, tror jag i alla fall. Saknaden är hård, det slipper man inte ifrån. I början var jag så arg, varför behövde just jag gå igenom det och varför just dessa människor behövde gå? Men senare har jag funderat och förstått att dåliga saker händer. För vissa mera, andra mindre. Jag är tacksam att jag fick ha dem i mitt liv så länge som jag fick. Jag älskar dem, och jag vet att de är i himlen nu. De har det bra. De är i Guds händer. Och jag vet, att jag en dag kommer att få träffa dem igen då tiden är inne

“ ‘He will wipe every tear from their eyes. There will be no more death’ or mourning or crying or pain, for the old order of things has passed away.”
Revelation 21:4

Dela inlägget
0

Att gifta sig ung

Att gifta sig ung, det är inte slut på din så kallade frihet bara för att du gör det som många kanske tänker.  Att gifta sig ung, var ett så fint beslut enligt mig. Och varför inte gifta sig, ifall man vet att man vill leva resten av livet med den man älskar?
Det finns så mycket åsikter om detta med att gifta sig ung. Och det finns inga rätt eller fel åsikter enligt mig. Man får helt enkelt tycka vad man vill. 
Jag gifte mig då jag var 19 år, och hade nyss tagit studenten. Och har inte ångrat det en enda dag! Jag är så lycklig att jag hittat honom. Han är min allra bästa vän, hur kliché det än låter. Vi gifte oss för att det helt enkelt kändes rätt, så varför vänta tänkte vi liksom? Det kändes även bättre att vara gifta i och med att vi ville flytta ihop då bägge av oss skulle börja studera i samma stad. Även vår gemensamma tro spelade en stor roll. Att gifta sig ung, innebär dock inte alltid att tron och de religiösa övertygelserna är den största orsaken.

Jag fick dock möta en del ganska så raka åsikter om vår unga ålder då vi gifte oss. Vi var alldeles för unga och oerfarna för att göra rätt beslut tyckte någon. Och enligt en annan gjorde vi ett stort misstag. Dock påverkade dessa kommentar inte ett dugg vårt beslut. Vi var totalt överens om att gifta oss, och vi gjorde det på grund av kärlek, kliché igen.

Att gifta sig är de enskilda individernas beslut, och enligt mig får man ha vilka åsikter man vill. Det är ju trots allt frågan om endast ett beslut paret tar, och det påverkar ju ingen annan.

Skulle vara intressant att höra era åsikter om saken, så släng in en kommentar.

Dela inlägget
0